Green
Poem by Fröding - Skrömt Här fråger di, va Skrömt ä! Va Skrömt ä? Va Skrömt ä? Dä ä te fråge dumt. Ja, vell I se va Skrömt ä, va Skrömt ä, va Skrömt ä, så vänt te dä blir skumt! För än ä dä små gôbber, sôm feschler bak mä stôbber, dä söker gömt, gömt, gömt! Å än bakôm en bôske ett kvennfôlk mä a rôske te rygg, dä ä Skrömt, dä ä Skrömt. Å än ä dä ett skimten, ett flämten, ett glimten, dä lyser vitt, vitt, vitt, dä ä små vite töser, som danser bak mä röser, di titter ut, titt, titt. Å än så ser en syner tå horn å tå tryner, dä grömter grömt, grömt, grömt. Men en ska inte titt nô, för da så blir dä itnô, nä inte dä minste tå Skrömt. Va Skrömt ä, va Skrömt ä? Jo dä ä allt, sôm dömt ä, ja allt sôm Gu ha dömt, ja allt, sôm Gu ha dömt te å skrömte å skrömte i ävie tier ä Skrömt!
Men vad som av vinden viskas, är ingen av oss, som vet, ty susande språkets mening är skogarnes hemlighet. Utdrag från Frödings I skogen.
© Jenny Christenson
